10.27.2013

AWAKENINGS








jag arbetar så att dagarna, veckorna förlorar sina gränser.
plåtning av fira sommar ’14, privata fotograferingar,
de för love warriors och de för inredningsmagasin flyter in i efterarbetet,
blandas samman med drömtäta, stjärnklara nätter och liv på ett vis
jag glömt hur det kändes; medvetet. närvarande. vaket.
jag läser om w.s. merwin's texter.
en rad speciellt, gör sig ständigt påmind.

’we are asleep with compasses in our hands.‘











kanske menade han att vi vet vart vi borde,
kanske till och med vart vi ska,
men att vi inte är vakna nog att ta stegen, följa vägen.

vi sover oss igenom även våra dagar och sömnlösa nätter.
jag vet inte säkert. vad jag vet är att jag gråtit mer
{det är liksom ohejdbart} och skrattat mer, under de senaste månaderna,
än vad jag gjort på längre än jag ens kan minnas, kanske än någonsin. 

jag funderar mer över mina egna reaktioner också.
vänder & vrider på impulser tills de blir en karta.
och leder inte vägen framåt vill jag våga bränna bron.








jag läser mycket igen.
ord som fastnar. spårar dem till rumi. alltid rumi.

set your life on fire. seek those who fan your flames.

kanske är det så det är. jag har sitt mitt liv i brand.
eller mitt liv har satts i brand av händelser som jag egentligen
inte helt styrde eller valde, men vad jag har valt är att fortsätta
lägga på bränsle. och snart ett år senare brinner det alltjämt stadigt,
i mitt bröst en fullkomlig önskan om fokus;
att skala bort mer och mer av det som inte är utvecklande,
vare sig det gäller mitt arbete eller mitt inre liv.
att skala bort mer och mer av det som bara är.. bedövning. 










i vintras, när det var som allra mörkast
både inne i mig och utanför över ändlösa fälten; 
allt i vad som verkade vara en evighet,
satt mamma & jag vid deras brasa och pratade.
kupade händerna om vars ett glas vin
och varsamt om de ord vi valde att säga högt.

vad har Du bett om? frågar mamma.

för mig är bilden omedelbar och självklar. 
jag ser mig själv. i skrutthuset.
och hur jag gång på gång liksom fallit på knä,
då när mörkret än så länge var mer ett dovt muller 
vid horisonten och bara känslan av regn i luften.

om att hitta tillbaka till mig själv. svarar jag,
direkt och ärligt.
vi skrattar båda till, beslöjat.

careful what you wish for, säger mamma 
med ett snett léende.

och jag ler också. i samförstånd och insikt.
för att ja, precis så var det.
jag bad inte om ett finare hem, någon vacker pryl,
eller något drömprojekt med kameran,
eller ens ett barn som det ändå också fanns
en längtan efter någonstans. jag bad, om och om
igen, rakt ut i luften, om 
att hitta tillbaka till mig själv.









jag vaknade. jag slåss och är mjuk på samma gång,
jag tror på att det går att kombinera nu
och därför måste jag försöka. 
jag ler, sådär alldeles för mig själv, ofta,
över att jag får det jag ber om, när jag ber ärligt.

fast nu faller jag inte på knä. jag står stadigt med ansiktet
mot himlen och ber ut i det där ingenting.
ber att elden ska hållas vid liv,
att kompassen ska visa mig rätt, att jag ska våga
bränna de broar som är defekta, - & att jag
ska förbli medveten. närvarande.
vaken.


med kärlek,
och kär, i livet,



h



±

image n°1 | selfportrait w. bone skull choker 

image n°2 & 3 | home / studio stills
image n°4 | pause at MO’s house during a shoot
image n°5 | my little muse, wide awake for fira a/w’13
© hannah lemholt photography








i work so that the days, the weeks, loses their edges.
the shoot for fira summer '14, private photo shoots,
the ones for love warriors and those for interior design magazines
fuses with post production work, mixes together with nights dense
with dreams & starlight, ~ and life, life in a way i had forgotten the feel of;
conscious. aware. awake. i re-read the texts of w. s. merwin
and one line in particular, makes itself known over & over

’we are asleep with compasses in our hands.‘



maybe he meant that we know what we should,
maybe even where we're going,
but we're not awake enough to take the steps, to follow the road.
we sleep our way through even our days and sleepless nights.
i don’t know for sure. what i do know is that i’ve cried more
{it's just unstoppable} and laughed more, these past months,
than i have for as long as i can remember, maybe ever.

i'm thinking more about my own reactions;
turn & twist  impulses until they turn into a map.
and if they don’t lead forward,
i wanna dare burn the bridge.


i read other words that stick.
track them back to rumi. it seem to be always rumi.



set your life on fire. seek those who fan your flames.

and perhaps that’s how it is. i’ve set my life on fire.
or my life was set on fire by events i really
not completely ruled or chose, but i, thankfully,
have chosen to keep adding fuel. and almost a year later, a fire
still burns steadily in my chest; this total desire for focus,
to descale more and more of that which is not developing,
whether it be my work or my inner life.
to strip life of more and more of that which
is just.. dazing.




last winter, when it was at its darkest,
both in me & outside over endless fields;
all in what then seemed to be an eternity,
mom & i sat by their fire and talked.
hands cupped around glasses of wine and carefully
around the words we choose to say out loud .

what have you prayed for? asks mom.

for me, the picture is immediate and obvious.
i see myself. in the giant old house.
and how i repeatedly fell to my knees,
back when the darkness so far was only a dull rumble
of thunder on the horizon
and more just the feeling of rain in the air.

to get back to myself. i reply
directly and honestly. we both laugh a little, veiled.

careful what you wish for honey, says mom
with a dolorous smile.

and i smile too. in agreement and understanding.
because yes, that’s how it was really. i didn’t pray for a
nicer home, or some dream project with the camera,
or even a child, who was even longed for a little.
i asked, over and over again, straight out into the air,
to rediscover and get back to myself.

and i did wake up.
i fight and i’m soft at the same time, i believe it’s possible
to combine now. and therefore i must at least try it.
i smile, all to myself, often, over getting exactly what
i ask forwhen only i ask honestly.
but now i don’t fall to my knees. i stand firmly, facing
the sky and ask right into that air.
pray that the fire is kept alive, that the compass
keeps me at least quite steady on my way, that i dare
burn the bridges that are defective, 
~ & for me to remain conscious. aware.
awake.




with love,
and in love,
with life,

h





10 kommentarer:

  1. ...även jag söker mitt sanna jag...försöker
    skala av mig ...lager på lager...av yta som förvirrar....fördunklar....lager som byggts på...efter år av självförnekelse....och försök...att vara någon...eller något...man inte är ....!! Söker kärnan...gömd därinne...djupt..men ändå så nära....med längtan....att en dag...snart.....när sista lagret fallit......naken låta framtiden skölja över mig....! Och att jag leende kan omfamna den....njuta av den ...och med säker blick ...möta min spegelbild...och med stadig röst...ärligt kunna säga...! Här är jag...!!/P

    SvaraRadera
  2. Desse ordene… *smack* i hjarta.
    Set your life on fire.
    Seek those who fan your flames.
    Lykke til med å brenne defekte broer.
    Trur eg skal brenna nokre eg og.

    SvaraRadera
  3. Jisses, vad vacker du är kvinna och en så fantastisk fotograf.
    Det är verkligen en fröjd att titta in här.
    Ha en fin vecka!
    Kram Bodil.

    SvaraRadera
  4. dina ord
    jag läser dem flera gånger
    och de är så ärliga och starka
    innebörden så sann
    kram

    SvaraRadera
  5. Åh, du är tillbaka ! Så vackert det är här. Du skriver och fotar så att det känns i hjärtat.
    Jag söker också efter mig själv och jag tror att jag har hittat en bit av mig. Hoppas att jag kan hitta resten också.

    Kramar
    Anci

    SvaraRadera
  6. The most wonderful thing on the internet. The most beautiful woman

    SvaraRadera
  7. The most inspiring person on the internet. And the beauty is beyond words.

    SvaraRadera
  8. heart-touching words...and your mother is right: always think about exactly what you wish for ;o)

    SvaraRadera
  9. Oj, att känna sig själv, att veta vem man är... det tror jag är en lång lång process av pusslande. Och du, när det tar en tid så kanske målet inte är vad det var när man började leta... där blev jag lite djup, tror jag... Jag håller i alla fall på att lära mig att vänta. Att se tiden an. Att låta ödet bestämma. Att jag inte ska försöka ändra o fixa o styra allt, jämt, utan vänta o se... Fatalist, ja det har jag alltså blivit... tror jag... eller så är det bara att man försöker se just det där mönstret trots att man inte hittar alla bitarna. Kanterna är klara, men det stora blå är ännu ofärdigt. Men tänk! ett färdigt pussel! Vem vill ha det? Det är ju vägen som är målet, att lägga rätt bitar. Sen när det är klart... vem vill ha ett pussel på väggen? Nej, just det!
    kram EM

    SvaraRadera
  10. Åh, jag tycker så mycket om dig, ditt sätt att skriva och angripa saker på. Rätt i själva kärnan. Jag vill bli du ibland. Tänka som du. Göra bilder som du. Och då är jag så glad att man kan kliva in här ibland, kliva in i dig och förstå. På ett annat sätt. För att sedan fortsätta vara jag. För det är ju det jag är bäst på.

    SvaraRadera

i love words.
and i’ll be happy to
read some of yours..
they mean a lot to me.

in any language.
big or small.

that box down there
is y o u r very own space,
here with me,
to leave an imprint ..

x, h






Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...